Jag har alltid varit en usel löpare och aldrig hittat tjusningen med att traggla kilometer efter kilometer i joggingspåren. Men jag har alltid haft viljan och önskar verkligen att jag ska komma in i det hela då det är en så pass bra träning och det är så enkelt att göra. Samtidigt förstår jag ju tjusningen med det hela (även om jag inte har hittat den).

Veckan som varit har jag tillbringat i Tibro och har hunnit med en del motionerande. Jag började med en lång inlinetur och dagen efter tänkte jag ta tag i det här med löpningen och gav mig på en femkilometersslinga i skogen utanför Tibro. Min ambition var att jogga, lufsa, kräla, krypa, kräkas ungefär halva slingan och promenera den andra. Bara för att komma igång och förhoppningsvis klara nästa pass utan att kräkas.

Nu sprang jag hela slingan med viss lätthet och hittade faktiskt den berömda andra andningen vilket ju var helt suveränt. Dessutom började vid ett tillfälle Spotify strula så mitt fokus hamnade (fortfarande joggandes) på telefonen istället för på spåret. I det läget missade jag en gul pil åt höger och sprang fel. Något som ledde till en omväg på en dryg kilometer så den totala löprundan landade strax över 6 km.

När jag var färdig kände jag att jag kunde ge mer så det finns hopp om att jag ska kunna bli den där personen som faktiskt springer en mil för motionens skull.